Till slut hade de bestämt sig att inte behålla Imse, så kom då den dagen då han kom i retur till vår familj. Det skulle komma att bli en period på nio månader så när som ett mellanspel hos en annan familj där det inte fungerade heller.

Vid denna period hade jag mina fyra beardisar och jag hade väl inte tänkt att ha fem. Jag vill ju kunna träna mina hundar regelbundet och ska man hinna med alla så går det inte att ha för många. Imse var verkligen inte rolig att handskas med i början. När vi mötte andra hundar på promenaderna bar han sig åt som ett vilddjur, inte för att han var arg utan mest för att han inte accepterade att han inte fick hälsa på alla vi mötte. Jag insåg att skulle han någonsin kunna placeras om så måste hans beteende ändras i alla vardagssituationer. Java var vid denna tid två år och Imse tre. Det fick bli Java som fick stå tillbaks, vi skulle ha gått kurs men den gick jag med Imse i stället. Jag insåg att Imses liv hängde på en skör tråd och han behövde mycket miljöträning.

Jag var ute och gick med honom mycket och försökte hela tiden förekomma honom när han var på väg att bära sig dumt åt och sakta men säkert försvann hans problem. Den dagen han kunde möta och passera en hund på promenaden utan att låta som ett rytande lejon kände jag en oerhörd lättnad. På kursen gjorde han stora framsteg. Det enda han hade svårt för i slutet av den var när vi övade inkallning, inte när han själv skulle komma, det gjorde han alltid. Det svåra för honom var att titta på när andra sprang. På avslutningen gick vi ett lydnadsklass I-program och Imse klarade ett första pris och vann hela kursavslutningen.

Efter nio månader blev jag uppringd av Agneta Zetterdahl som hade sett att han stod på SBC’s omplaceringslista. Det lät som om hon visste vad hon pratade om så jag packade in Imse och hans mamma i bilen och åkte för att träffa Agneta hemma hos henne. Det kändes rätt från första början och efter en dag där så åkte jag hem och Imse fick stanna på prov. Det provet har nu varat i 5 år och Imse har med Agnetas hjälp utvecklats till en underbart trygg och vänlig hund.

Efter ett tag så anmälde vi honom till ett MH (mentalbeskrivning) och det klarade han med glans. Domarens kommentar efteråt vid utvärderingen av beskrivningen var ”bättre än så här kan det inte bli”. Då blir man salig av lycka. Något år senare anmälde Agneta honom till korning, där man i mån av plats kommer med och vi åkte upp till Skara. Det gick också med glans. Det Imse har svårt för, eller rättare sagt har för mycket av är väl kamplusten. Det började med att han slet trasan ur handen på figuranten som han skulle kampa med och sedan sprang han in i ett buskage och la sig. Hon vågade inte fortsätta så Agneta fick hjälpa till med det, jisses, var domarens kommentar. Han har väl lite för mycket av den varan men för övrigt så är han helt fantastisk denna hund. Hur han klarade en del moment kan ni se på nedanstående foto.

Figurskogen

"Dumpen"

Skramlet

Skramlet

Trumgubben

Släden

Spökena

Spökena

Visst går det att placera om hundar, bara man låter det ta sin tid att hitta rätt hem. Jag högaktar Imses första ägare för att de lät honom få denna chans, jag förstår att det inte är lätt. När man lämnar tillbaks en hund av denna orsak så är det ju ett erkännande att man misslyckats, men det är ju inget som hindrar att man lyckas med en annan hund, personkemin stämmer ju inte alltid. Samtidigt har Agneta fått chansen att ta till vara på Imses fantastiska egenskaper och hon vet i dag att hon har en hund som inte viker från hennes sida vad som än händer.

Ett stort TACK till Agneta som gav Imse en andra chans.

Christina

Tillbaka till resultatsidan