Lite om kenneln

Jag heter Christina Andersson och bor med min man i Onsala sedan 25 år tillbaka. Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan komma ihåg. När jag var liten gick jag ut med grannarnas hundar i brist på en egen.

Vid 14 års ålder, år 1963, fick jag äntligen en egen hund och eftersom vi då bodde i Kiruna så skulle det vara en hund som kunde dra min lillasyster i pulka på familjens skidturer som var många och långa. Det var så det gick till när SUCH Sampo, en New Foundlandshund, kom till oss med flyg från Upplands Väsby.

Med Sampo började jag på brukshundklubben och vi var flitiga på de kurser som fanns på den tiden. Även Blå Stjärnan hade ungdomsverksamhet där man fick lära sig sjukvård av hund, mycket lärorikt och med tanke på att bokutbudet inte var så stort då som nu så var det välbehövligt. Det jag läste mest i början var Konrad Lorentz och allt om etologi som jag kunde komma över på biblioteket. Sampo kom väl med dagens mått mätt upp till något som liknade lägre klass.

Vi var även med i ett pilotprojekt som genomfördes i samarbete med brukshundklubben, jägarskolan och polisen, en lavinhundsutbildning. Det var mycket roligt och lärorikt och vi hann med två vintrar med denna verksamhet (innan vi flyttade till Göteborg). Sampo trivdes som fisken i vattnet, kyla och snö och att få använda näsan till att leta efter människor. Åtskilliga timmar satt man själv som figurant nere i snön och väntade på att någon hund skulle hitta rätt.

Efter Sampo, som bara blev 9 år, kom det in en irländsk setter i familjen (då min nuvarande man Kent och jag hade träffats) Ma-Lou. Med henne försökte jag mig på lite jaktträning men tyckte inte om det. Det blev mest lydnad och bruks, hon kom upp till lydnadsklass II och blev uppflyttad till lägre klass spår. Däremot bestämde jag mig för att någon jakthund skulle det inte bli i framtiden. Jag vill kunna vara ute och ströva med min hund lös och veta att den lyder mig även om det finns vilt i närheten. Ma-Lou hade en usel aptit och var riktigt mager hela sin uppväxt, ingenting hjälpte. Till sist bestämde vi oss för att skaffa en kompis till henne. Det var så min tredje hund hamnade hos oss.

Det blev Bim, en Bordercollietik, som skulle omplaceras bara 11 veckor gammal. När hon kom till oss var hon paniskt rädd för barn. Det tog lång tid innan det blev hanterbart, nästan till 1976 då vår son Stefan föddes. Med Bim tävlade jag mycket lydnad, bruks och jag började även att valla med henne. 1977 fick Bim en valpkull på 4 valpar, 3 tikar och en hane. Till slut fick hon så sitt 1:a pris i ÖK i vallning. Under tiden hade bordercollie nummer två kommit till oss. Det var SLCH Kroksjöns Rasmus som föddes 1981. Som syns av hans titel så blev han lydnadschampion och vi var även med i SM i lydnad år 1984, men där missade Rasmus rutan och då är man borta i sådana sammanhang. Jag tävlade även bruks med honom och han fick certpoäng i spår. Vi vallade mycket under hans aktiva tid men det blev bara ett 2:a pris i ÖK. Rasmus blev pappa till 17 valpar. Under tiden hade mitt intresse för beardisen tagit fart och jag var mycket intresserad av denna lurviga, charmiga och levnadsglada hund.

1986 föddes så Ronja på kennel Artix. Hennes namn i stamtavlan var Artix Esprit Brown Girl och det är hon som ligger till grund för min avel. Det var en riktig liten tuffing från första stund, hon styrde Rasmus, som då var 5 år, med järnhand. Jag måste säga att jag blev nog lite överrumplad av hennes tuffhet, jag hade inte förväntat mig det.

Jag vill ju tävla med mina hundar så vi började valpkurs och jobbade på. Hon fick 1:a pris i lydnadsklass II och blev uppflyttad till lägre klass spår, men framförallt så vallade jag med henne. När Ronja var två år skaffade jag får, vi har ett litet torp i Sätila, och ängarna där behövde betas av. Ronja kunde det här med vallning direkt trots att hon inte hade varit i kontakt med får under de två första åren i livet. Däremot var hon inte helt lätt att styra och få att lyssna på mig så vi tränade mycket, kan jag säga. Till slut så fick hon sitt godkända vallhundsprov som den fjärde beardisen som klarat det och jag var mäkta stolt.

Det är väl tveksamt om jag kommer att lägga ned så mycket tid som det krävs för att klara detta med en till beardis. Men jag tycker att man ska testa dem i vallning nu när SBC har ett vallanlagsprov så att vi vet vilka individer som har kvar denna ursprungliga egenskap som gör rasen till den härliga hund den är. Hur det har gått med mina kommande hundar kan ni se under historik. Det har varit LPI LPII Alvskogens Cute Cindra dotter till Ronja samt LPI LPII Alvskogens Garbo dotter till Alvskogens Sweet As Candy ”Fideli” (en syster till Cute Cindra).

I dag har jag Alvskogens Java som är ett barnbarns barn till Ronja samt Kiwi som är en Perro de Agua Español (spansk vattenhund). Sedan januari 2005 har jag även en valp efter Java. Vår underbara och busiga Alvskogens Shine A Light ”Pinot”. Om dessa tre kan ni läsa mer om på deras respektive sidor.

Jag tycker att man ska aktivera sina hundar, de ska inte sova bort sina liv. Vad det sedan blir är inte så viktigt bara man gör något så att de får använda sin hjärnkapacitet. Man får ju en lydigare och följsammare hund till vardags på köpet och ett aktivt liv tillsammans med sin hund.

Detta var lite om mig själv. Resten hoppas jag att denna sida kan ge svar på, hoppas att ni får en trevlig läsning!